newsflash!

Nu bloggar jag på francescae.blogg.se, hädanefter ska det nog inte bli något mer bloggbyte. För då får jag skaffa en annan hobby eller något. Kommer ta ett tag till design och annat är färdig fixat. Byebye

woho

Snart så kommer ett inlägg då jag berättar lite om mina tankarom gymnasium valet och så vidare. Då tänker jag släppa ut allt, inte på det viset... Men jag antar att ni fattar. Jag har så jävla mycket åsikter som jag bara vill skrika ut till folk, men pga jag är uppväxt i en familj där jag faktiskt fått lära sig att man inte kan säga vad man vill till folk även om jag vet att jag har rätt så är inte det möjligt. Folk anser uppenbarligen att det inte är trevligt. Skitsamma, snart ska jag skriva av mig. Bloggningen kommer faktiskt börja bli lite seriösare, men på en annan bloggsida.

Mer om sån skit kommer sen. Puss.. eller något.

behöver skriva av mig

Jag har kommit hem från Filippinerna, för ett par dagar sedan. Den enda orsaken till att jag uppdaterar nu är för att jag vill skriva av mig. Julen -11 åker jag tillbaka till Filippinerna, tidigare än så blir det nog inte. Men så fort jag kommit hem, lagt mig i min säng och bara snussat lite så kände jag att jag längtade tillbaka. Även om jag är tacksam och glad över att vara hemma, så är det lite sorgset. Jag har firat varannan jul och nyår på Filippinerna under största delen av mitt liv, för mig är det hemma också.

Även om Filippinerna är ett land med tydliga klyftor mellan rika och fattiga så... Jag vet inte, det är så svårt att beskriva. Jag är så jävla glad när jag är där nere, människorna, värmen, mammas släktingar (som givetvis också är mina). För jag kan lova er, det finns inte någonstans på hela den jord som en 7UP smakar bättre än vid mormor och morfars köksö. Inte heller kan jag finna samma lugn på kvällen innan jag ska sova bättre än vad jag gör där, då man hör att det visslar genom persiennerna och grannarna som tjatar. Aldrig luktar heller nytvättade kläder så gott som det gör där. Men något av det allra bästa med att vara där kan nog vara min kusin, Honey-Lyn. Nästan varje dag under hela hennes jullov så låg hon alltid bredvid mig i sängen i väntan på att jag skulle vakna samtidigt som hon spelade mobilspel, och under de dagarna hon skulle till skolan så tände hon alltid lampan i vårt mörka rum och ville att vi skulle säga hejdå. Hur mycket jag än hatar när någon tänder när jag vill sova, så kunde jag bara le när hon tände och vinkade hejdå. För den lilla söta ungen... det går inte att stå emot henne.

Det är så otroligt svårt att förklara i ord hur jag känner. Även om jag levt hela mitt liv i Sverige, så finns hälften av mig där nere, i en ort utanför storstaden Manila, på en gata med massa kiosker och lekande barn, på en liten tomt med en nipa-hut, tuppar, fina små träd, där ett stort vitt hus står, där familjen Cruz bor. Tills dess att jag åker dit ner igen, längtar jag.


detox, just to retox

Bloggen har legat på oerhört jävla kall is, det har inte blivit riktigt som jag tänkt mig. Har helt enkelt tappat blogglusten, och denna bloggen kommer nog inte existera jätte länge till kan jag tänka mig. Man kan säga att jag har tappat inspirationen lite och inte har den tiden jag brukade ha. Kanske startar jag en ny blogg om ett par månader eller så, vi får se.

Men i alla fall så låter jag denna vara kvar tills vidare. Något säger mig att när jag har tiden, då kommer jag att börja blogga igen. Ha det gütt tills vi hörs igen.

RSS 2.0