behöver skriva av mig

Jag har kommit hem från Filippinerna, för ett par dagar sedan. Den enda orsaken till att jag uppdaterar nu är för att jag vill skriva av mig. Julen -11 åker jag tillbaka till Filippinerna, tidigare än så blir det nog inte. Men så fort jag kommit hem, lagt mig i min säng och bara snussat lite så kände jag att jag längtade tillbaka. Även om jag är tacksam och glad över att vara hemma, så är det lite sorgset. Jag har firat varannan jul och nyår på Filippinerna under största delen av mitt liv, för mig är det hemma också.

Även om Filippinerna är ett land med tydliga klyftor mellan rika och fattiga så... Jag vet inte, det är så svårt att beskriva. Jag är så jävla glad när jag är där nere, människorna, värmen, mammas släktingar (som givetvis också är mina). För jag kan lova er, det finns inte någonstans på hela den jord som en 7UP smakar bättre än vid mormor och morfars köksö. Inte heller kan jag finna samma lugn på kvällen innan jag ska sova bättre än vad jag gör där, då man hör att det visslar genom persiennerna och grannarna som tjatar. Aldrig luktar heller nytvättade kläder så gott som det gör där. Men något av det allra bästa med att vara där kan nog vara min kusin, Honey-Lyn. Nästan varje dag under hela hennes jullov så låg hon alltid bredvid mig i sängen i väntan på att jag skulle vakna samtidigt som hon spelade mobilspel, och under de dagarna hon skulle till skolan så tände hon alltid lampan i vårt mörka rum och ville att vi skulle säga hejdå. Hur mycket jag än hatar när någon tänder när jag vill sova, så kunde jag bara le när hon tände och vinkade hejdå. För den lilla söta ungen... det går inte att stå emot henne.

Det är så otroligt svårt att förklara i ord hur jag känner. Även om jag levt hela mitt liv i Sverige, så finns hälften av mig där nere, i en ort utanför storstaden Manila, på en gata med massa kiosker och lekande barn, på en liten tomt med en nipa-hut, tuppar, fina små träd, där ett stort vitt hus står, där familjen Cruz bor. Tills dess att jag åker dit ner igen, längtar jag.


nyårslöften! (som ska fullföljas)


ljudknullande och lite bilder

Godmorgon. Klockan är lite över ett här på Filippinerna, och jag tar för givet att ni inte stigit upp ännu när jag skriver detta inlägget. Eftersom det var lite för lite bilder så lägger jag upp ett litet kollage nu. Om ni undrar vad som hänt på sista tiden så har jag varit i Mall Of Asia. Om jag kunde sälja min själ till djävulen för att få bo där och därmed kamma åt allt jag ville... Jag skulle inte blinka. Har jag varit med om något missöde på sista tiden då? Ja, en massa. Däribland att jag klev i min kusins spya och att jag kunde somnat i bilen påväg hem från Manila istället för att bli åksjuk, men nej... Lady Gaga ljudknullade bilen så det fanns ingen möjlighet.


-

De senaste dagarna har uppdateringen varit lite si-sådär, men det har ju faktiskt varit jul. Så istället för att skriva ett fett jävla inlägg så tänkte jag att jag istället kunde skriva upp lite feta punkter istället, för att sammanfatta mina senaste dagar här på Filippinerna.



• Att människor jag inte känner hälsar och släktingar jag inte kommer ihåg ger mig presenter och pengar. Det är absolut inget jag har något emot, tvärtom. Angående present delen... Hit me with your best shot!

• När vi körde hem från släktträffen hos mammas mormor så gick en pojke fram till vår bil, dåligt klädd... och ville sälja någon kokos-sak till oss. Jag har alltid varit medveten om situationen här på Filippinerna när jag var yngre, men nu träffar verkligheten mig mycket hårdare. Att en pojke på kanske elva år ska behöva gå runt i den 35 grader varma solen och bara får sina förslag till försäljning avslagna är sorgligt. Äckligt nog kommer jag låta som miss universum nu, men jag vill bara ta hem dem och rå om dem, hjälpa dem. Vilka offer vi är inför slumpen av vilken familj vi föds i, det är otroligt. Nästa gång vi kör förbi mannen som brukar sitta vid vägen, han som inte kan gå, med den blå hjälmen för att han inte ska få pengar i huvudet av de förbi passerande som kastar pengar till honom genom bilrutorna så ska jag nog kasta honom en sedel. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Cliché!

• På vägen hem från släktträffen satt vi sex personer och en tupp i bilen. Någon gång ska bli den första, eller hur?

• Tanken om att mitt huvud skulle explodera av tankar och teorier om jag inte hade bloggen att skriva i slog mig, och den är ganska sannolik.

Nu ska jag till SM, med ate Kris, ate Glamyrs och Marion så det är dags att fixa till sig. Ha det bra nu.

 



byebye

Nu ska jag iväg och träffa släktngar hemma hos mammas farmor och farfar. Få lite julklappar och ja... Mysa lite. Vi hörs senare!

ett inlägg utan ironi, förlåt

God jul, på alla er varelser som är vakna så här dags på julafton hemma i Sverige. Här på Filippinerna firar vi inte julafton förrän imorgon, under Juldagen alltså och det fungerar alldeles utmärkt. Här är klockan strax över ett, och vi har redan hunnit åka till SM (köpcentret) och handlat mat, Alfapet (hooray!) och ett par böcker.

I alla fall så är det jul, den högtiden jag älskar mest. Frågar någon mig om den är överskattad, då svarar jag nej. Jag kan förstå att somliga anser att det blir för mycket krims-krams och det ena med det tredje, men jag är förälskad i det. Värmen, glädjen och allt. Hos vissa kanske inte den där känslan finns eller är det så att de har dåliga erfarenheter av högtiden, och då har jag förståelse för att man inte uppskattar julen på samma vis... Därför tycker jag rätt synd om dem också. Att julen skulle vara onödig och handlar om en religion som man kanske inte förhåller sig till och har vissa inslag av vår gamla asatro i Sverige, det ger jag fullständigt fan i. Numera firar de flesta inte jul pga några religiösa skäl, utan för att det är en tradition och ett sätt att umgås med sin familj på. När det väl kommer till kritan så tror jag att folk som säger att de skulle kunna tänka sig att hoppa över julen faktiskt skulle skruva på sig lite och kanske tänka om. Allt blir vad man gör det till anser jag.

Människorna här på Filippinerna måste jag säga är beundransvärda. Trots att så många är så fattiga och egentligen har så mycket att oroa sig över, så har de ändå livslusten kvar. De ler, skrattar och gör det bästa med var det har ändå, och att kunna hålla en positiv sida uppe under så svåra omständigheter är verkligen imponerande. Att se hur dessa människor jobbar och sliter arslet av sig, hur svårt de har det... Det är inte klokt. Kanske bör man uppskatta sitt liv lite mer än vad man vanligtvis, för jag vet... Det här är en äckligt vanlig cliché, men det finns människor som skulle gå över lik för att ha möjligheten till just din livssituation.


skit i toan och bert karlsson i bikini, riktigt?

Så som många andra älskar jag att få mig att framstå som fantastisk. Men nu tänkte jag vara lite ärlig och inte sticka huvudet i sanden, och istället erkänna att jag har problem med jet-lag. Igår sov jag från 13.00 till 16.00 vilket påverkade min nattsömn. Så nu sitter jag här klockan 06.45, vaken sen klockan 03.00...

I varje fall så har vistelsen börjar lite svajigt. Efter att skitit stopp så att toaletten svämmade över (en typisk grej som bara jag skulle nämna) och förmodligen klivit i tuppskit utan att ha lagt märke till det, förstod jag att tiden här bara kunde bli bättre. Så det är väl något positivt? Eller hur? ELLER HUR? Om några timmar ska vi åka och bada, i pool. Personligen är jag inget fan av klor, men ey... Vatten är vatten eller hur? Smutsigt, rent, svart eller vitt, det är precis lika mycket värt.

Ingen bild i detta inlägget heller. Det beror på att jag är inne på mormor och morfars dator... Och att ta ett kort med webcamen just nu kommer inte på fråga. Jag kommer troligtvis ge er en börda för livet. Kanske inte då... Men jag ser ungefär lika hemsk ut som Bert Karlsson gör i en tanga-bikini. Okej då, kanske skulle jag lagt ut en bild på mig själv istället för att få er att föreställa er den där ganska hemska bilden.

Hälsningar,
Mia


i ett sista kapitel, som jag har förälskat mig i

Första riktiga uppdateringen från Filippinerna, då jag också skriver inlägget under tiden. Det är jätte trevligt att vara här, träffa mina släktingar på mammas sida, den kommande shoppingen, värmen, bläckfiskringarna från Philita's, människorna och så vidare, listan kan bli lång. Det enda som skulle kunna vara ett minus är att folk kollar en del. Även om jag ser väldigt filippinsk ut så skiljer jag mig mycket från dem till utseendet, det ser jag själv... och det gör också dem. Det är inte några elaka blickar eller så, tvärtom, folk ler osv. Men när man inte är van vid den uppmärksamheten och också har svårt för att möta blickar, tja... Då blir det lite komplicerat och jag ägnar tiden till att se på mina defekta fötter. Jag skulle nog inte säga att alla tittar eller att det är såhär över hela Filippinerna, men just här i vårt kvarter så är det på detta viset pga det inte finns så många turister.

Just nu sitter jag och lyssnar på Melissa Horn på Spotify. Varje låt är som en känsloexplosion. Okej, det lät ju lite lagom jävla sjukt. Men varje låt är vacker och genuin. Jag förstår inte att jag upptäckt henne förrän nu... Det är ju som att först nu förstå att människor som deltar i reality-shower är mentalt labila, lite sent kanske.

Besökte även shoppingcentret SM idag, som bara ligger över floden här (som förresten är har en radie på flera km). Jag lovar er, det är ta mig fan livsfarligt att gå in där! Alla skor... Alla kläder... Alla väskor... Jag återvänder nog imorgon, och då ska jag nog ta med mig lite saker hem. Det enda som skulle kunna gå dåligt är väl att jag skulle göra av med alla pengar vi har för att köpa kläder (kanske t o m sälja macen, sannolikt) eller att jag gör en Winona-Ryder och shoplifting blir min nya hobby. Vi får se... Nu är klockan halv elva här, så nu ska jag hitta på något annat.

Ha det feting jävla gött nu,
Mia


Mia as Tom Hanks in The Terminal

Allo där. Just nu sitter jag på flygplatsen i Singapore, innan jag säger något annat skulle jag kunna lägga till att det är en jävligt fin flygplats. Just nu har jag inget internet så jag sitter och skriver detta inlägget på word för att sedan publicera det. Visst finns det internet, men det kostar lite kosing… Så det hoppar vi över.

Jag kanske borde tala om hur resan har gått? Jo, den har gått bra… Men med en förbannat seg start då planet till Köpenhamn från Landvetter blev försenat två jävla gånger. Efter att man nått Köpenhamn 3 timmar senare än väntat, då stod en flygresa på 12 timmar till Singapore på tur. Jag vet… Ni tänker, fan vad jobbigt att sitta still så länge. Fel, så jävla fel. Det jobbigaste av allt var att vi reste med en massa jävla danskar. Jag har ingen aning om det var flera familjer, men det verkade inte så med tanke på att det fanns två föräldrar… Jävligt många barn, förmodligen var kvinnan latex allergiker eller någonting. Jobbiga barn som dessutom pratade danska, jag hatar danska! Precis innan vi skulle landa så försökte jag tänka på allt från lilla sjöjungfrun till zombie invasioner bara för att hålla mig upptagen. Men nej, sen började någon dansk prata och då spydde jag… Uppenbarligen är åksjuka och danska ingen bra kombination, så pröva aldrig på det.

Att det finns många fula språk i världen, det är jag medveten om. Men danska… Det tar fan priset, det är fulare än skånska (som ja, är ett språk!), finska och tyska. När personalen i Köpenhamn försökte tala med en… Ja, jag förstod nog lika lite som Thåström gjorde under sina ”bästa” dagar. Tillbaka till the storytelling, planet till Filippinerna går om ungefär två timmar nu. Prima! Jetlaget har jag inte haft några som helst problem med, klockan är 03.04 i Sverige nu när jag skriver detta inlägget, och jag är pigg som en nötskrika/nötkärna.

Mina ytliga utåtsvävande planer har nu vandrat till att göra en Linda Rosing… En läppförstoring! Okej, det var ett skämt. Att det ska se ut som om man har en inflammerad ringmuskel (muskeln som vanligtvis sitter i ditt rövhål) i ansiktet är inget jag precis strävar efter. Ibland är smaken som baken helt enkelt… Det enda jag funderade över var att permanenta mitt hår, jag skulle gärna se ut som en svart pudel. Schäfrar är också fina… Men att ”go-Britney-Spears” (ni kommer väl ihåg-07 eller när det var?) på mitt huvud är inget som händer inom den närmaste framtiden.

Detta inlägg publiceras snarast. Ha det så bra nu.
Halvhjärtade hälsningar,
Mia

 

 


RSS 2.0